Så därav plötsligt ett blogginlägg efter nästan ett år utan!
Herman e min bästa vän. Han e faktiskt bättre vän med mig än vad jag själv är.
När jag tappar hoppet om mig själv- då tror han på mig.
När jag nedvärderar mig själv- då lyfter han upp mig.
När det känns som att jag inte orkar- då puschar han på eller tar över.
När jag är trött- låter han mig vila
När jag lider- tröstar han och lider med mig.
När jag är glad- skrattar han med mig.
När jag är orolig och bekymrad- får han mig på andra tankar.
När jag behöver prata- lyssnar han.
När jag är arg- lyssnar han, kanske skrattar.
När jag inte varit den bästa frun-förlåter han.
När jag är ostabil- stöder han mig.
När jag ligger vaken, är ängslig och väcker honom- svänger han sig mot mig, håller mig tryggt i sina armar och lugnar mig.
Vi delar livet.
Vi delar allt.
Både det vacka å det fula.
Och det känns vackert.
Att dela allt med någon.
Tack Herman för att du vill dela just med mig.
Nu ska jag försök somna här intill dig!
