Så därav plötsligt ett blogginlägg efter nästan ett år utan!
Herman e min bästa vän. Han e faktiskt bättre vän med mig än vad jag själv är.
När jag tappar hoppet om mig själv- då tror han på mig.
När jag nedvärderar mig själv- då lyfter han upp mig.
När det känns som att jag inte orkar- då puschar han på eller tar över.
När jag är trött- låter han mig vila
När jag lider- tröstar han och lider med mig.
När jag är glad- skrattar han med mig.
När jag är orolig och bekymrad- får han mig på andra tankar.
När jag behöver prata- lyssnar han.
När jag är arg- lyssnar han, kanske skrattar.
När jag inte varit den bästa frun-förlåter han.
När jag är ostabil- stöder han mig.
När jag ligger vaken, är ängslig och väcker honom- svänger han sig mot mig, håller mig tryggt i sina armar och lugnar mig.
Vi delar livet.
Vi delar allt.
Både det vacka å det fula.
Och det känns vackert.
Att dela allt med någon.
Tack Herman för att du vill dela just med mig.
Nu ska jag försök somna här intill dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar